Göran Greider i mitt hjärta också! Det här säger han..

Tomhet och segervittring efter S-kongressen

Varför lovar Löfven aldrig nya jobb i offentliga sektorn

Stefan Löfven.

Vad minns jag från mitt besök på S-kongressen i Göteborg? Att Göran Perssonoch jag talade om Vingåker och att han visade bilder av sina kor i Iphonen? Nej. När jag blundar framträder välfärdsföretagens montrar – Akademedia, Humana, Attendo. De var där. Jag såg dem. Nöp deras broschyrer. Kände att något var fel, förbannat fel. Ett nytt maktblock siktas i svensk välfärdspolitik och de har massor av lobbypengar.

Kongressgolvet surrade av rykten före den stora vinst-i-väl­färdendiskussionen. Vad blev resultatet? Tja, ungefär det man kom fram till på kongressen i Älvsjö 2009: Avveckla vinsterna – men med förnuft. Det är inte utan att man vill varna alla suhonister lite för att jubla för mycket, samtidigt som jag tackar dem för att de aldrig ger sig. Detta är realpolitik.

I cirka en och en halv minut pratade jag med Stefan Löfven. Jag frågade varför han aldrig säger att nya jobb måste komma också i offentlig sektor, där behoven är skriande. Den industri han älskar kommer aldrig mer att ge fler jobb. Tvärtom: går det bra där, ja då minskar jobben. Då återstår tjänstesektorn för jobben att växa i. Men offentlig eller privat? Inga svar från denne vänlige man från Ådalen som alla känner sympati för och som tycks sakna alla över­sittarfasoner. Ombuden vill inget hellre än älska den mannen, men en gnagande känsla finns också av att något inte riktigt stämmer. I sitt linjetal efterlyste han ett globalt handslag mellan kapital och arbete. Men är det inte det vi redan har? Kapitalets fasta hand om europeisk socialdemokrati?

En gång ekade en miljon medlemmars röster på S-kongresserna; nu färre än hundra­tusen. Det politiska kommentariatet patrullerar, som poliser, genom vimlet. Genom ett korridorfönster ser jag en gigantisk lokal på mässan som står helt tom. Underligt att begrunda den tomheten och ändå känna en kollektiv vittring av val­seger. Och här är min eviga fråga: Kan man älska alla dessa enskilda social­demokrater, från Ing-­Marie i Vallentuna ända upp till Löfven, och samtidigt stå kall inför det som kallas social­demokrati?